Jag är personen som öppnar fönstret.
Varje möte. Varje konferensrum. Varje telefonbås som stängs igen som en kista. Har du jobbat med mig vet du redan det här.
I flera år trodde jag att det var något udda med mig. Det är det inte. Det är det mest rationella som händer i rummet.
Jag kan det här inifrån. Jag grundade ett luftrenarföretag, drev det till förvärv, och tillbringade sedan tre år i Shanghai som teknisk chef där jag byggde och levererade prisbelönad luftkvalitetshårdvara. Jag har experimenterat med sensorerna, läst specarna, skött leveranskedjan. Branschen som ska fixa dålig luft mäter för det mesta inte CO2.
Du sätter dig. Mötet börjar. Fyrtio minuter in blir rummet tungt. Ögonen blir tunga. De bra idéerna slutar komma. Du skyller på kaffet. Du skyller på lunchen. Du skyller på dig själv.
Det är inget av det. Det är luften. Det är koldioxiden som du och alla andra andats ut, utan någonstans att ta vägen.
Så jag började ta med mig en CO2-mätare överallt. Inte för att vara jobbig. Jag tröttnade på att argumentera med en känsla, och jag ville ha ett värde. Värdet är nästan alltid värre än någon gissar.
Frisk utomhusluft ligger runt 400 ppm. Ett rum med hyfsad ventilation håller sig under 1000. Över det börjar din hjärna sakta ner. Jag har mätt 2000 ppm i ett mötesrum "för åtta personer". Tio minuter in. Tre personer. Dörren stängd.
Det är inget mötesrum. Det är dum luft.
Och jag menar det inte som en förolämpning. Jag menar det som ett faktum. Harvard satte människor i rum med olika CO2-nivåer och testade dem. När koldioxiden steg sjönk resultaten. Beslutsfattande. Fokus. Strategiskt tänkande. Nästan halverat vid nivåerna jag mäter på vanliga kontor varje vecka.
Läs det igen. Vi sätter människor i rum som mätbart sänker deras intelligens, och ber dem sedan att tänka som bäst där inne. Vi kallar resultatet ett produktivitetsproblem. Det är det inte. Det är dum luft.
Du känner redan känslan. Tänk på senaste gången du drog täcket över huvudet och var tvungen att komma upp för luft. Den trånga, disiga, släpp-ut-mig-känslan. Det är CO2. I ett kvavt mötesrum går det långsammare och tystare, så ingen säger det högt. Samma gas. Samma effekt.
Här är det som verkligen gör mig galen. Vi accepterar det.
Vi lägger förmögenheter på att få kontor att se bra ut. Stolar som kostar mer än en laptop. Espressomaskiner. Höj- och sänkbara skrivbord. Sedan stänger vi in människor i rum som tyst gör dem dummare, och ingen mäter det enda som faktiskt förstör mötet.
Jag är klar med att tyst vara fönster-killen. Nu gör jag det högljutt.
Det här är DUMB AIR. Mät luften omkring dig. Förstå vad värdet betyder. Agera på det. Öppna ett fönster om du kan. Kan du inte, använd beviset för att få den som styr lokalen att fixa det. Ditt kontor. Ditt barns klassrum. Ditt sovrum. Baksätet i taxin.
Ingen produkt. Inget att sälja. Bara sanningen om vad du andas, värdet som bevisar det, och vad du kan göra åt det.
Frisk luft gör dig skarpare. Det är dags att vi agerar därefter.
Öppna ett fönster. Andas inte dum luft.
— Gustav